Fanon; Slaget om Europa

Socialistiskt Forum igår blev en succé. Över 2000 besökare, vilket är rekord under forumets femåriga historia, och mycket god stämning. Samordnaren Daniel Suhonen ska ha en eloge från en bred progressiv rörelse för em betydelsefull insats.

Det är ändå lite extranummer kvar. Idag har det varit ett digert program om det spanska inbördeskriget, och på måndag och tisdag presenteras "Slaget om Europa - Arvet efter Franz Fanon":

Måndag 20 november 18:00-21:00
filmvisning: Slaget om Alger och diskussion med Dariush Moavendost och Ylva Habel. Lokal: Biografen Zita

Tisdag 21 november 09:00-16:30, ABF-huset, Sveavägen 41
Med: Dariush Moavendos, Ylva Habel, Per Wirtén, Paulina de los Reyes, Michael Azar, Stefan Jonsson, Inga Brandell, Mikela Lundahl, Anders Ehnmark, Shahram Khosravi, Andreas Malm, Nuri Tut, Lawen Mohtadi, Masoud Kamali.

Slaget om Alger håller jag för en av världens bästa filmer, och det är väldigt bra att den visas just i detta sammanhang. Läs gärna ett inlägg här på bloggen från förra året som tar upp den. Den som inte begriper kontinuiteten mellan de koloniala övergreppen genom århundraden och därtill det nära sambandet mellan denna yttre kolonialisering och det som sker i till exempel de av-vitade förorterna - periferin inne i centrum - kan inte begripa mycket alls av vår tid.

Fanons prosa är hård och oroande, samtidigt förlösande. De som kört ned huvudet i märkliga sunni-shia-föreställningar när de ser på våldet i det ockuperade Irak får svårt att förstå Fanons avgörande påpekande i boken Jordens fördömda:

För den koloniserade kan livet återuppstå endast ur kolonisatörens ruttnande lik. På det sättet finner varje led i den ena partens tänkande en parallell i den andra partens.

Till Fanons omskakande bok skrev Jean-Paul Sarte ett förord, som också det är en historisk text, läsvärd också idag, med förnyad aktualitet:

Denna bok behöver inget förord, så mycket mindre som den inte riktar sig till oss. Jag har ändå skrivit ett, för att slutföra dialektiken: även vi européer håller på att avkoloniseras. Det vill säga att den kolonialist som finns inom oss alla avlägsnas genom en blodig operation. Låt oss studera oss själva, om vi har mod nog till det, och låt oss se vad som händer med oss.

Först nödgas vi bevittna detta oväntade skådespel: den västerländska humanismens strip-tease. Där är den nu, naken och inte trevlig att titta på. Den vara bara en lögnaktig ideologi, ett charmant rättfärdigande av vår utplundring. Dess affekterade känslor och förkonstling innebar en borgen för våra aggressioner. Icke-våldsanhängarna håller god min, de är varken offer eller bödlar! [Detta är en polemisk pik mot Albert Camus och hans "pacifism", min anm.] Allvarligt talat, hur är det egentligen? Om ni inte är offer när er folkvalda regering eller den armé där era unga bröder tjänat har genomfört en folkutrotning utan tvekan eller samvetsförebråelser, då är ni otvivelaktigt bödlar. Och om ni väljer att vara offer, att riskera ett par dagars fängelse, då väljer ni bara att dra er ur spelet. Men det går inte, ni måste stanna till slutet. Försök att äntligen förstå sammanhangen! Om våldet varit något nytt, om varken exploatering eller förtryck tidigare existerat på jorden, kanske icke-våld hade kunnat försona de tvistande. Men om hela regimen, inklusive era icke-våldsidéer, bestäms av ett tusenårigt förtryck kan er passivitet inte ändra det faktum att ni tillhör förtryckarna.